Tankar om fotbollsträningen....

När jag är ute och promenerar, vilket jag gör dagligen, brukar jag "blogga" i huvudet. Jag går och tänker på vad jag ska skriva och det bli alltid så bra, men sen när jag kommer hem och ska få ner det på datorn så känns det som att hjärnan är full av ett "ordkok". Tusentals ord som vill leta sig ut och förgylla bloggen, men i en himla röra så det tar bara stopp! Kanske är det för att jag har så mycket annat omkring mig när jag är hemma så jag har svårt att fokusera, men nu ska jag göra ett försök att skriva ner vad jag funderade på idag.

Eftersom Alva blev så arg vid lunch bestämde jag mig för att ta en långpromenad genom skogen till dagis. Gick ner till Kviberg, förbi kasern området och bort till alla fotbollsplaner. Det var när jag gick längs med alla planer som jag började fundera på Gabriels första fotbollsträning. Den ägde rum i tisdags, på Kortedalavallen med Kortedala IF. Gabriel såg fram emot träningen hela dagen och var så uppspelt och glad. Vi kom dit en stund innan det skulle börja och han kunde knappt bärga sig! Föräldrarna skulle få lite information på ett möte inne och barnen skulle få börja träna/spela/leka ute med några seniorspelare. Gabriel sprang glatt ut med de andra barnen men kom snart tillbaka helt förtvivlad. Han var så blyg så han grät. Jag följde med ner på planen och försökte prata med han men han ville bara åka hem. Jag "tvingade" han att stanna kvar och försökte få han att sparka lite på en boll. Han lugnade ner sig en stund och vågade tillslut gå och sätta sig tillsammans med de andra barnen. Då skulle de delas in i lag och spela lite match på skoj. Då blev han som förstenad igen och kunde inte ens peta på bollen. En av seniorspelarna pratade med han och sa att han ochså var blyg i början. Jag pratade med han och sa att alla är ju blyga, alla är här för första gången...m.m Men han upprepade bara att han är för blyg. Tillslut kom Marcus ut och då kunde han och Gabriel stå och passa lite vid sidan om, och efter mycket om och men så sprang han ut till de andra barnen och jagade bollen i klunga! Ett par gånger kom han rusandes emot oss med tårarna i ögonvrån, men vände och fortsatte "spela" när vi ropade att han var duktig och skulle kämpa.

Sen skulle de samlas och skjuta på mål (ca 25 barn), då frågade en seniorspelare Gabriel vad han hette, Gabriel svarade och då sa spelaren att då får du börja skjuta Gabriel. Han fick alltså stå först i ledet och skjuta först, och han gjorde det!!!!!! Han gjorde inte mål, men det spelar ingen roll! Det som spelar roll är att han sköt på mål och han gjorde det först av alla, trots att han var så blyg! Jag är så stolt och det har jag sagt till han såååååå många gånger redan!

Jag är alltså en mycket stolt mamma, men frågan är om jag är en dålig mamma ochså?

Var det fel att "tvinga" Gabiel att stanna kvar när han grät? Jag sa att vi skulle stanna för jag visste att han skulle ångra sig "för resten av livet" om vi gick hem.

Han vill ju spela fotboll, men han grät, och det gör ont i mamma hjärtat att se sin son så ledsen och rädd för något han väntat så glatt på. Jag vet själv hur ont den där klumpen i magen gör, jag vet hur det är att önska sig 10000 mil bort, bara för att man inte vill vara där just då, för att man är blyg och rädd för det nya. Jag vet allt om ångest och dåligt självförtroende, och nu utsätter jag min son för det!!!! Jag vet att han är känslig, och jag vill inte att han ska bli som jag varit. Lite mesig, lite tyst, rädd för att göra bort sig och dåligt självförtroende. Det var därför jag "tvingade" han att stanna, att inte ge upp, och det gav ju resultat! Nu längtar han till nästa träning och jag hoppas det går bra då.

Men vet ni en sak, Gabriel sköt först på mål! :-)
Min pojke, min fina duktiga pojke! Mamma är så stolt!!!